Jonny och jag

Gatans blanka väta sticker mig i ögonen. Min högerfot chippar oroväckande, har jag trampat i en vattenpöl? Kanske min kropp har bestämt sig för att omfördela kroppens hela svettutsöndring till min fot? Jag kluckar lite av skratt för mig själv. Mest troligt pölen då. Jonny framför mig, blicken ned i marken, slokande axlar, långsam gång. Tänker att han kanske är en sådan zombie, död men ändå levande. Fnittrar än en gång. Puben försvinner bakom oss. Egentligen är jag ju inte trött men av någon anledning så är inte Jonnyzombies välkomna på hederliga pubar häromkring.

Det är mörkt, enda ljuset vi får kommer från månens reflektion i den blöta asfalten. Den odöde framför mig når parken nu. Trädkronorna stjäl allt vårt kära månljus nu, totalt mörker. Jonny stannar plötsligt. En misstanke får mig att också stanna på gott avstånd från Jonnys hukande breda rygg. Ut ur den mörka natten framträder plötsligt några nästan lika mörka gestalter. Klädda i slitna hoodies och stora byxor ser de ut som nidbilden av förortsgangsters från Compton.

Jag uppskattar gruppen till tiotalet australienska urinnevånare och mina, av berusningsmedel fördunklade, sinnen skärps genast. Jag skärskådar våra nya vänner lite mer ingånde. Två tjejjer, två äldre stora killar och resten fjuniga tonåringar. Det som oroar mig och får mig att stanna på betryggande avstånd är de alltför välbekanta mönstren jag ser hos flera av dem. Ryckiga rörelser, påträngande stirrig blick och svårlästa ansiktsuttryck. De killarna har mer än THC och Etanol i blodet.

Jonny börjar dela ut cigaretter med slöa klumpiga fingrar. Då tar en av de större aborginerna tag i hans skjortkrage och drar honom mot sig. Jag träder fram ur mörkret. Gruppen, som antagligen inte sett mig förrän nu, rycker till.

“Mates, whats the problem here” slänger jag ur mig så avväpnande jag kan. En liten kille på 13 år kommer fram till mig och ställer sig bredbent alltför nära mig.

”ya better come with me, that guy’s gonna get fucked. Yo should get going mate!”

Han tar tag i min arm och försöker slita mig bort från Jonny.

“Kid! I dont think so. That’s my mate, so ill better stay.” Jag vänder mig mot Jonny och den bredaxlade angriparen. En sekund tycker jag det ser lustigt ut för att det faktiskt ser ut som att Aborginen hjälper Jonny att ens kunna stå upp. Plötsligt flyger mitt huvud bakåt och en skarp smärta sliter i min käke. Jag tittar förvånat ned på den småberusade 13åringen. Vad fan, han gav mig en rejäl smäll rakt på käken. Jag låser snabbt hans båda händer med mina.

”Take your fukkin hands off me, you cunt”, skriker killen och ormar sig i mitt grepp. Jag vänder huvet mot Jonnys situation och får ögonkontakt med den drogpåverkade aboriginen.

“Tell your littlebrother to calm down man”.

Han tittar på mig ett par sekunder och det tänds nästan ett hopp inom mig om att denna situation ska klara upp sig. Då böjer han bak huvudet som att han ska börja skratta och slänger sen fram sin panna rakt i Jonnys ansikte. Jonny sjunker ned på den blöta trottoaren. Angriparen vänder kroppen mot mig. Tre sekunder senare ligger även jag på marken med en blödande näsa. Instinktivt skyddar jag ansiktet med mina underarmar och väntar på slagen som borde komma. När det inte kommer några rullar jag snabbt undan och lyckas komma på fötter. Aboriginen har genast efter sitt slag på min näsa gått tillbaka till Jonny och sitter nu på hans bröst och bearbetar Lulebons ansikte med sina stora köttiga nävar. De andra i sällskapet står i en halvcirkel runt och hejar på.

Jag rör mig de fem stegen fram till misshandeln och utnyttjar min rörelseenergi till att få lite extra kraft i tårna när de träffar Jonnys överman rakt i tinningen. Den stora aboriginen faller som en medelstor tall. Innan de andra i gruppen hunnit få in i deras drogpåverkade huvuden vad som händer har jag fått Jonny på fötter och vi springer för våra liv genom den australienska natten.