En dröm
Solen gick aldrig riktigt ned idag. Som en döende höna sprang den fortfarande runt alldeles utom synhåll bakom de dimbeslöjjade träden. Dimman dansade även runt omkring på den gropiga daggblöta vägen. Den verkade extra angelägen att dansa sin dans just bakom vår bil när vi obevekligt trängde fram genom den. Jag tittade i backspegeln och förstod att det var ett farväl den ville förmedla mig. Vi lämnar dimman åt sitt fuktiga grymma öde. Här i bilen är vi säker älskling.
Du kör, precis som jag vill ha det. Jag trivs på min passagerarplats. Doften i bilen, vaniljgran och bakelit, den gör mig rofylld. Fyller mig med ro, med tillförsikt. Allt blir bra, vi är på väg hem älskling. Det är natt. Ljuset runt mig gör mig desorienterad. Visst är det natt? Vi har kört så länge nu. Känns som en evighet sen vi började vår resa. Men nu är vi snart hemma. Midnattssolens trötta strålar lyser upp skogsbrynet. Vid en rundformad taggig buske står ett djur. Mulen våt av dagg, pälsen
glänsande av dimmans dans. Den tittar på mig, jag tror vi förstår varandra.
Ljudet runt oss ändras plötsligt. Världen låter mycket mjukare nu när vägen har övergått i len asfalt. Träden tunnas ut och snart åker vi över en gammal igenvuxen äng. Du vågar blicken bort från vägen, tittar på mig, ler. Jag skrattar okontrollerat. Inget du blir förvånad över, du känner mig älskling. Gud så vacker du är. Håret uppsatt som vanligt, förutom några extra bråkiga slingrande slingor som letar sig in i dina näsborrar, kittlar dina mungipor. Dina ögon skrattar med mig. Jag tänker än en gång att jag aldrig sett ögon som dina. Dom är klara, vakna. Men vakna ögon finns det många av. Det är formen som gör dig speciell. Dom är sneda, annat ord hittar jag inte. Dom börjar lång nere mot näsroten och slutar högt uppe ovanför dina redan höga kindben.
Du vänder blicken mot vägen igen med ett snett leende, tar ett bloss från din cigarett. En plötslig bekymmersrynka uppenbarar sig på din panna. Jag följer din blick. Landskapet har förändrat sig. Nu åker vi genom en spöklik bebyggelse. Grå betong formar de döda kropparna av fallna hus. Jag undrar, vad har hänt här. Du vet inte, du vill bara härifrån. Fort.
Den bortgångna byn lämnar våra backspeglar snabbt. Ängen öppnar sig, dimman verkar bestämt sig för att detta är sista natten den någonsin kommer få dansa. Den ger allt. Som vi älskling. Jag sluter ögonen.
Tornet dyker upp på höger sida av landsvägen på ett sätt tjugo meter hög grå betong sällan gör. Även detta verkar övergivet, lämnat. Roströda trappsteg klamrar sig fast vid den lodräta väggen. Bortanför tornet öppnar världen sig. Det är en fors. Hundra meter bred är det den bredaste forsen jag någonsin sett. Det är den bredaste du också sett min kära, visst är det så? Forsen beter sig helt vedervärdigt åt, den kastar sig, sliter, drar och rycker. Den brusar, ångar, vrålar. Den vill inget väl.
Du stannar när vi kommer fram till början på den metallbro som försöker trotsa forsens raseri. Du är väl inte rädd älskling. Vi är ju så nära nu. Vi är snart hemma. Du fnyser åt mig, precis som du ska göra. Bilen rör sig igen, rör sig ut på bron.
Varför har jag en klump i mitt bröst, inget illa ska väl kunna hända oss. Inte oss, andra, men inte oss. Vi är halvvägs, varför saktar du in? Bron fortsätter ju därframme. Jag tittar. Rakt ut i ingenting. Bortre halvan av vår väg över forsen finns inte längre. Paniken slår mig hårt i pannan, i hjärtat. Varför ger du dig på mig paniken? Jag vet att jag borde göra något. Bilen står och balanserar på slutet av bron, den lutar framåt, bjuder mig på en syn av den obevekliga forsen därnere.
Jag vaknar upp efter panikens misshandel. Handen hittar dörrhandtaget, kastar upp bildörren. Jag rullar ut, faller och hinner fånga en tjock rostig järnbalk som sticker ut ur brottytan på metallbron. Jag klamrar mig fast vid den som att den var du älskling. Var är du? Jag tittar upp. Bron har kapats av på ett sådans sätt att jag kan se precis hur den är uppbyggd. Underst, där jag klamrar mig fast, ligger tjocka stödbalkar, ovanför dessa finns tunnare balkar och högst upp betongen med spretande armatur uthängande. Överst ligger det tunna lagret asfalt som finns där bara för att det ska vara bekvämt att köra sitt fordon på bron.
Fordonet ja. Jag vänder min skräckslagna blick åt det hållet jag rullat ut från. Bilen glider så sakta över kanten. Centimeter för centimeter tills tyngdlagen inte längre ger den någon respit. Med ett ljudlöst ljud faller den förbi mig ned mot det brusande mörkret.
Jag vill kasta mig efter den, men det ger självklart inte mina muskler mig tillåtelse till. Var är du? Jag känner ju att du finns där. Det är ju inte slut än, historien har ju precis börjat. Jag ligger ovanpå min räddande balk och kramar den med både armar och mina ben. Fast nu får jag inte riktigt grepp på den. Den glider liksom undan hela tiden från mitt grepp. Jag förstår att det som hände resten av bron nu även kommer drabba denna sida. Det är bråttom nu, jag gillar att leva. Det tror jag i alla fall, ingen tid att tänka på det nu när jag tänker efter.
Jag reser mig på balken. Där en meter till höger, precis där vår bil störtade mot döden, sticker en ny balk ut. Jag hoppar, och landar. Här får jag mycket bättre grepp. Här är jag säker, det är jag säker på. Men nu då? Inga mer balkar inom räckhåll. Jag tar tag i den spretiga vassa armaturen. Betongdamm i min näsa, luktar garage. Minus oljan då förstås.
Jag klättrar uppåt mot vägbanans brott två meter ovanför mitt huvud. Armaturen ger mig grepp men skär i mina redan blodiga händer. Var är du min fina? Nästan uppe nu. Tittar ner och upptäcker att min räddande balk nu ätits upp av ingentinget. Plötsligt känner jag en hand greppa om min. Förvånat höjer jag blicken. Det är ju du! Kan det vara du som hänger över kanten däruppe, famlande efter min hand.
Du hjälper mig upp, som så många gånger förr. Oro och rädsla trängs i dina anletsdrag. Åt det hållet jag kom från finns bara utstickande påminnelser om att det funnits en bro där. Jag greppar din hand och vi springer. Jag ser det grå fyrkantiga betongtornet i horisonten. Spring älskling. Fartvinden skriker i mina öron. Såhär snabbt har jag nog aldrig sprungit. Asfalten under våra fötter skakar. Bitar av den nyss så solida bron faller handlöst ned mot mörkret. Jag kramar din hand och tar längre steg. Du strax bakom mig och pusselbitar av den forna vägen framför mig. Vi springer, hoppar och tar oss genom den labyrint som bildas av de få fortfarande existerande brodelarna. Ängen där bron började är så nära nu. Vi klarar det min kära! Jag lovar dig, spring lite till bara.
Med gemensamma skrik av livslust kastar vi oss de sista metrarna fram till fast mark. Vi lägger oss på ängen. Vi gråter, vi skrattar, vi lever. Slöjorna av dis virvlar runt våra kroppar när vi våldsamt ömsint älskar med varandra i gräset.
Jag öppnar ögonen, du är kvar. Ditt hår kittlar mitt öra och ditt huvud tynger skönt på min arm. Vi tar oss upp på vägen igen. Av bron finns inte ett spår kvar, den har aldrig existerat. Som alltid känns vägen tillbaka extra tung. Den begynnande morgonen känns plötsligt väldigt hotfull utan vårt skyddande metallskal. Vi går, tittar ned i marken och försöker att inte snegla på de onda skuggorna vid vägkanten. Vägen under mina fötter ändrar textur. Skarpa stenar pressar sig igenom mina tunna skosulor. Jag ser mig omkring. Vi är i en skog, men inte någon vi vart i förr. Hur kunde vi hamna på denna väg undrar du.
Morgonens första tecken skickar strålar av sol genom den täta skogen och slår hårt ned i vägen runt oss. Nattens dagg börjar förångas i grästuvorna i dikets kant. Vi sätter ena foten framför den andra i en enformig dans. En uppförsbacke får våra lår att värka, vi kämpar vidare längs den tomma vägen.
Jag stannar upp. Känner du det älskling? Doften i luften, mitt hjärta hoppar och gör volter av lycka. Det luktar salt, det luktar hav, det luktar frihet. Vi raskar på våra steg. Landskapet öppnar sig. Vägen slutar vid en stor stuga. Två våningar hög reser den sig. Den är timrad och den lyser välkommet i alla fönster. Cirka femtio meter nedanför ligger det oändliga havet som skiner smärtsamt när morgonens sol reflekteras i det våta. När vi kommer närmre hör vi musik komma från stugan. Det verkar vara fest. Bekanta ansikten som tillhör välklädda kroppar står på balkonger verandor och fönsterkarmar.
Var det kanske hit vi skulle? Det spelar då rakt ingen roll nu. Vi kommer fram till huset. Det känns tryggt. Den tryckande känslan försvinner och förbyts i värme. Där är ju alla. Alla gamla vänner. Och andra människor med, nya spännande människor. Här stannar vi älskling. Jag sätter mig vid köksbordet i furu. Genom fönstret bredvid ser man stranden mot havet. Det är vackert, det är tryggt. Jag glömmer ingentinget.
Men min kära, vad gör du vid vattnet, du har en hink. Ska du hämta vatten till oss alla. Vi har ju rusdryck här. Du når havets början nu. Vinglande klättrar du ut på några stenar som trotsigt sticker upp ur det stora blå. Du böjer dig ned och försöker fylla din hink. Vattnet forsar snabbt in i hinken, det ser jag även från fönstret femtio meter bort. Men vad händer nu. En virvel formas runt din hink, den växer sig större och större. Ser du inte vad som händer älskling?
Med fasa ser jag virveln växa. Plötsligt slår det ut oräkneligt många tjocka slemmiga tentakler ur strömvirveln. De är tjocka som min arm och lilafärgade med små vassa krokar utstickande överallt. De benvita krokarna glänser olycksbådande i solskenet. Nu verkar du upptäcka det plötsliga hotet och ditt skrik hörs till och med genom glasrutan som skiljer oss åt. Extremiteterna greppar dina fotleder och försöker slita dig ned i strömvirveln nedanför stenen du står på. Jag ser med fasa hur du klamrar dig fast vid stenen. Tentaklerna sliter och rycker i din späda kropp.
Jag kastar mig handlöst genom fönstret, glasskärvor äter sig in genom min hud. Ansiktet, benen, bålen, inget skonas från de obevekliga glasbitarna. Mina fötter har redan påbörjat sin springande rörelse när jag når marken. Jag tar tremeterskliv nedför slänten men luften har plötsligt förvandlats till osynlig sirap och tiden rör ungefär så fort som en sommarvarm fjärilslarv på sitt blad. Nu kan du inte hålla fast längre. Med ett plötsligt avbrutet skrik försvinner tentaklerna och du ned i det svarta havet. Jag ger världen häruppe ett sista plågsamt skrik och dyker sen ned efter dig in i virveln av upprört vatten.
Världen upphör att existera. Jag finns, det vet jag, jag har bara lite svårt att sätta fingret på var jag finns och hur jag finns och varför jag finns. Livet består plötsligt av ett evigt omkringflytande. Inget har konsistens. Allt är mörkt.
Kall hård sten trycker mot min rygg. Det luktar gammalt, instängt, fuktigt. Jag öppnar mina ögon för första gången och tittar mig förvånat omkring. Jag ligger i en pöl av havsvatten mitt på ett stengolv. Rummet jag ligger i är fyrkantigt med två öppningar där gångar försvinner bort i mörkret. Väggarna är också de uppbyggda av vittrande sten. Vatten och kalk bildar lodräta linjer ned mot golvet. Rummet är svagt upplyst men jag kan inte riktigt hitta ljuskällan med blicken. Jag ställer mig upp och märker att det bastanta stentaket fortfarande är högt däruppe. Då hör jag stönet bakom mig. Jag slänger runt min kropp hundraåttio grader. Mitt hjärta tar glädjeskutt när jag märker vad som ligger vid bortre väggen i rummet och hostar vatten ur lungorna. Det är ju du! Jag märker inte ens att jag springer fram till dig och knäböjer vid din bräckliga gestalt. Din blommiga sommarklänning är smutsig, sönderriven och drypande våt.
Du undrar vad som hände. Jag har inget svar, kan bara berätta vad jag såg. Vi omfamnar varandra och trots vår situation känner jag mig snäppet tryggare nu. Du är ju med mig igen. Ett plötsligt isande vrål får oss att rycka till. Ljudet verkar komma från en av de gångar som slingrar sig bort från vårt säkra rum. Med tanke på de andra händelserna denna morgon tar vi inga chanser utan rusar blint in genom gången på motsatta sidan vrålet kom från.
Medan vi än en gång denna gryning springer för våra liv förundras jag över det ljus som verkar följa oss, lysa upp vägen för oss. Det är inte starkt men tillräckligt för att vi ska se var våra fötter sätts ned. Vi har inte sprungit långt förrän vi hör snabba tunga kliv bakom oss. Jag vet inte om jag inbillar mig eller om det solida stengolvet under mina converse verkligen skakar under vår förföljares steg.
Vi kommer fram till ett vägskäl. Stenkorridoren delar sig i tre och utan vidare fundering sliter du mig till gången åt höger. Jag följer, vad skulle jag annars göra? Jag knyter min fria hand runt min tumme och hoppas att stegen ska avlägsna sig åt något annat håll. Försöker få ljudet av min tunga andhämtning att inte föras bakåt och avslöja oss.
Stegen försvinner inte, de ökar i ljudvolym och nu hör vi även ett flåsande djuriskt ljud bakom oss. En ny korsning, vänster denna gång. Vår baneman följer efter. Längst bort i gången ser du ett ljus, du skriker det till mig. Jag ser snart också den fyrkantiga ljusöppningen därframme. Vi rusar i blindo in i ett upplyst runt rum. Eller att kalla det rum är fel ordval. Det är mer som en sal. Ljuset kommer från otaligt många väggfacklor och ljusstakar. Längs med den cirkelrunda stenväggen hänger gobelänger i rött siden och i mitten av salen finns en rund upphöjnad. Nästan som en scen. Och på den scenen en groteskt stor tron. Tronen verkar snidad i ett mörkt träslag och är översållad med fruktansvärda fantasihuvuden utskurna i träet.
Det som dock är ännu värre med detta rum är avsaknaden av vidare flyktvägar. Gången vi kom från verkar vara enda ingången till salen. Jag tittar in i dina uppspärrade panikslagna ögon. Jag antar att jag ser likadan ut. Jag försöker ge ett självsäkert intryck när jag sliter med dig mot tronen i mitten av salen.
Den varelse som stiger in i rummet är stor. Större än jag vill tro. Fyra meter upp i luften stirrar två röda små illasinnade ögon på oss. Den har stora kraftiga ben som hos en häst men med grönt skimrande fjäll på. Stora fågelliknande klo försedda fötter förflyttar varelsen i sidled längs med väggen i rummet. Överkroppen är kraftig som hos en muskelbyggare och försedd med lång brun päls. Men det är ändå ansiktet som är det mest fasansfulla. Det ser lite ut som en gets fast med betar som på ett vildsvin och i högsta grad mänskliga ögon.
Den naglar fast oss med sin blick medan den sakta kretsar i allt snävare cirklar runt oss och det runda podiet. Dess andedräkt förångas i luften och bildar vita moln för varje andetag. Jag håller din hand så krampaktigt att jag är rädd den ska gå sönder. Din fina, känsliga, lena hand. När besten står bara några meter från oss stannar den. I dess onda ögon blixtrar för en sekund något jag tolkar som rädsla till. Det förvånar mig. Då känner jag det också. Även fast varelsen står still skakar salen fortfarande. Jag känner en droppe av något vått på min arm. Jag hinner precis höja blicken och se det stora stentaket ge vika och släppa in den oändliga oceanen. Ett vrål av ångest från besten sen blir allt vått och mörkt. Vi svävar, du och jag. Det enda jag ser är ditt ansikte framför mitt och det enda jag känner är din hand i min. Allt annat är mörkt och oformligt. Jag ler, vi ler. I en omfamning upphör allt.
