Blod vid havet

Blod vid havet

Än en gång kastade sig vågorna våldsamt mot mig. Jag stod kvar, lät mig inte skrämmas. Havets salta väta vätte mina blå hängselbyxors ben. Det bekom mig intet, tvärtemot välkomnade jag den. Fick mig att tänka på något annat. Oceanens bris fick min päls att krusa sig och jag fick hålla fast min toppeluva för att den skulle sitta på plats mellan öronen. Jag försökte mig på ett leende, kändes falskt. Det hade blivit svårare och svårare att frammana leenden nuförtiden. Ändå var det ju det som förväntades av mig. Jag var bara så less på alla dessa krav och förväntningar. Folk ville bara ha av mig och inte fick jag någonsin tillbaka nått.

Jag vände mig bort från havet och in mot stranden igen. Lägrets eldar lyste i den månupplysta natten. Bara tanken på att återvända till de andra fick det att vändas i magen på mig. Ett ljud, någon ropade. Det tog mig ett tag att förstå att det var mig de kallade på. Mina klor grävde ned sig i den daggfuktiga sanden då jag motvilligt började jag gå mot lägerplatsen.

…

Lillen stirrade in i eldens sken. Han var osäker på hur länge han suttit så, förtrollad av lågornas dans, när en lätt klapp på axeln fick honom att rycka till. Han vände sitt huvud så snabbt att de två långa öronen inte riktigt hängde med utan kom en liten stund efter. Där stod Lisa. Hennes rutiga kjol lämnade precis lagom mycket åt fantasin och den gröna tröjan visade en generös del av hennes fint ludna behag. Lillen kände en välbekant värme inom sig. Han visste att det han och Lisa hade var förbjudet. Han visste att han gjorde fel, men han visste också att konsekvenserna om de blev påkomna inte var så stora. Lisas man var ju ändå i grund och botten en rätt harmlös individ. Han följde efter Lisas vickande höfter bort från eldens sken.

De andra vännerna märkte knappast då de två förälskade försvann. Elden sprakade, ölet flödade och stämningen var god. Vargen satt och spelade gitarr då Bamse plötsligt uppenbarade sig vid elden.

”Var har du varit då, ute och räddat mänskligenheten från kapitalismen eller?”. Vargen hånflinade.

”Nädå, jag var bara nere vid havet. Det är ju så vackert duvet”. Bamse verkade omedveten om hånet. Han fingrade på de blå hängslena och ritade med tassen figurer i sanden.

”Vet du var Lisa är?”

”Nä det har jag verkligen ingen aning om.” Vargens tänder lyste vita i natten. ”Vadå, litar du inte på henne”, tillade han.

Bamse mumlade att det gjorde han visst, hon var ju pålitlig och snäll.

Bamse satt kvar i någon timma, skrattade när andra skrattade och låtsades vara glad. Av ren vana tackade han nej när de andra bjöd honom på rusdryck. Han var världens starkaste och ändå kände han sig som en fjunig tonåring första dagen i nya skolan. Fan ta präktigheten och fan ta ”är man stark ska man vara snäll”. Bamse slet ölburken ur Vargens hand och började dricka.

Månens sken fick skuggorna att leka med hans ögon och de spretiga vindpinade träden att dansa runt honom. Den jästa honungen fick hans tankar att virvla runt som torra höstlöv i orkan. Snällhet fick en ingenstans i denna världen, tänkte Bamse. Snällhet gjorde bara att andra utnyttjade en. Han var trött på det. Han fann att han nu var på väg bort från cirkeln av så kallade vänner. Bamse följde var än hans fötter gick.

Lisa låg på rygg i det knähöga gräset och stirrade upp mot himlen. Den djuriska delen av hennes person kände en djup tillfredställelse. Hennes förstånd, smått fördunklat av den jästa honungen, kände skam. Hon försökte generat skyla sin nakna kropp med sin gröna tröja.

”Ta det lugnt baby, han kommer inte få veta något”, sa den vita kaninen, log stort och klämde demonstrativt hennes ena bröst.

”Men han är så snäll mot mig, jag känner mig så taskig”, Lisa hade just börjat dra på sig kjolen då Lillen än en gång la sig på hennes sommarvarma kropp.

Bamse hade planlöst vandrat omkring i nästan en timme då han hörde ett skrik. Hans instinkter reagerade genast på detta rop på hjälp och han började springa i riktning mot ljudet. Han letade i fickan efter de koncentrerade honungstabletter han alltid bar omkring på. I sitt berusade tillstånd kastade han i sig tre stycken. Han visste att det var mycket men just ikväll kände han att en buse ifärd att begå ett brott var precis den avreagering han behövde.

Scenen som mötte den frustrerade björnen då han i fullt språng kom över kullens krön fick honom att stanna som fastfrusen i marken. Femtio meter bort, alldeles under en stor ek, låg två gestalter omslingrade av gräs och mylla. Det tog Bamses förstånd några sekunder att förstå att det var hans livs kärlek tillsammans med hans trogna vän. Lisas ulliga päls var våt av svett och den svekfulla kaninens kropp rörde sig snabbare än ögat då han stötte in i henne gång på gång. Bamse började röra sig mot scenen som i trans.

…

Lisas kropp skakar okontrollerat. Hon kan inte tro vad hennes ögon ser. Framför henne står hennes älskade man Bamse. Han stirrar in i hennes gröna ögon med en segerviss glimt i sina bruna. Ovanför sitt huvud håller han halva Lillen kropp, den andra delen ligger ett tiotal meter bort och spyr ut livsvatten i gräset. Lillens tomma ögon stirrar även de in i Lisas där han hänger i ett fast grepp. Hela björnen är nedsölad med blod och delar av Lillen. Hennes trogna Bamse och hennes älskade Lillen.

…

Jag finns fysiskt, även om mitt förstånd för länge sedan vandrat bort. Jag tittar ned på mina tassar, i den bruna pälsen syns spår av torkat rött. Detta förundrar och förvånar mig, vad kan ursprunget till detta röda vara. Ett ljud når mina öron som en ogenomtränglig brusande vägg. Min kropp börjar sakta gå mot ljudet. Natten är mörk men det brusande havet är mörkare. När jag inte får vara mig själv är jag någon annan. Och utan dig är jag ingenting. Havet når mig upp till de guldgula knapparna på byxorna nu. Ett sista andetag innan det mörka våta välkomnar mig.